Moduler som hyrs ut som tillfälliga kontor påverkas inte av det ändrade fastighetsbegreppet. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast.
Uthyrning av fastigheter är undantagen från mervärdesskatteplikt. Men vad räknas som en fastighet? 1 januari 2017 ändrades fastighetsbegreppet i mervärdesskattelagen. Tanken med förändringarna var att harmonisera fastighetsbegreppet i EU:s medlemsländer, i stället för att varje land hade egna definitioner av vad som ses som en fastighet. Vad som nu avses vara en fastighet i mervärdesskattesammanhang bestäms genom en hänvisning till begreppet fast egendom i en EU-förordning. Där konstateras att en byggnad eller konstruktion anses vara fast egendom om den har fästs vid eller i marken, och varken kan monteras ned eller flyttas med lätthet.
Mot bakgrund av att den nya definitionen införts vände sig ett företag till Skatterättsnämnden för att få ett besked. Företaget hyr ut moduler som används som kontor, skolor, byggarbetsplatser med mera, och modulerna ställs upp efter kundens behov. Modulerna levereras färdigbyggda och inreds på fabrik, antalet moduler kan ökas eller minskas under uthyrningstiden och i snitt hyr kunderna modulerna i 30 månader.
Nu ville företaget veta om modulerna är en fastighet enligt mervärdesskattelagen. Nej, svarade Skatterättsnämnden men beskedet överklagades av Skatteverket som ansåg att modulerna som hyrs ut utgör en fastighet.
Frågan togs upp av Högsta förvaltningsdomstolen som gick på Skatterättsnämndens linje. I domen skriver domstolen att den tidigare prövat om bolagets moduler utgjorde uthyrning av fast egendom i mervärdesskattesammanhang. Då, 2012, kom domstolen fram till att modulerna utgjorde lös egendom. Nu var frågan om senare tillkommen praxis från EU-domstolen eller den nya definitionen av fast egendom medför en annan bedömning. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att detta inte påverkar och slår fast att de 14 moduler som bolaget hyr ut för uppställning som kontor inte utgör en fastighet enligt mervärdsskattelagen.
Charlotta Marténg
Högsta förvaltningsdomstolen mål nr 1887-18
Texten publiceras i samarbete med tidningen Resultat
